Stureakademin

Nu till våren har jag ansökt och blivit antagen till Stureakademin. Min ambition är att publicera de texter jag skriver här i bloggen. Så här är min ansökningstext:

Därför är jag inte socialist
Livet handlar om val. Det som skiljer människan från djuren är att hon har makt över sina reaktioner. Hon har möjlighet att bryta den kausala kopplingen mellan stimuli och respons. Istället för att falla offer för sina instinkter kan hon fantisera fram och välja mellan en rik palett av reaktioner. Detta är människans vackraste förmåga, som varje ideolog bör bejaka. Därför kan jag aldrig vara socialist. Socialismen kväver det vackraste med livet och det vackraste med människan.

Om jag får ett slag i ansiktet kan jag välja att reagera genom att slå tillbaka men jag kan också välja många andra handlingssätt. I boken Tänka snabbt och långsamt förklarar Daniel Kahneman det som att människan har två möjliga sätt att tänka. Det snabba, reaktiva, eller det långsamma, reflekterande. Den senare förmågan kan bara odlas i en miljö som uppmuntrar reflektion. J.S. Mill skrev att beslutsfattande är en muskel som måste tränas. Socialismen förslappar beslutsfattandets muskel. Därmed förlorar vi ledarskapet över, och meningen med, vårt eget liv.

För att livet ska vara värt att leva behöver människan själv komma fram till vad som ger mening till just hennes liv. Någon kanske tycker att meningen med livet är att ha hund, en annan att det är friidrott, en tredje att det är festerna på helgen. Alla dessa livsuttryck måste få gestaltas. Människan måste få följa sina värderingar och vanföreställningar och, medvetet eller omedvetet, fatta sina egna beslut. Livet handlar hela tiden om val, det är en ständig prioritering mellan olika värden. Och det är så fruktansvärt vackert. I valsituationen blir vi åskådliggjorda inför oss själva; det är genom våra val som vi blir individer.

Socialismen slår hål på denna arkitektur. Kollektiva beslut om förbud, påbud och resursanvändning leder till färre livsuttryck än om varje person hade haft agens över sitt eget liv. Om det finns ett skatteavdrag för att ha hund, en massa skattepengar läggs på en friidrottsarena och klubben stänger vid 21 styrs människors livsval av en utomstående kraft. Sannolikheten att hon ska leva ett liv troget sig själv minskar. Valsituationen, den som utgör själva livet, sätts ur spel. Socialismen kränker på så sätt själva essensen av människan.

Om reflektion är människans vackraste egenskap, så är strävan efter konformitet hennes fulaste. Det är en del av mänsklig natur som kan förstärkas eller försvagas. Därför måste vi med omsorg välja hur vi bygger våra samhällen. Även i den anarkistiska utopin kommer människor att försöka kontrollera varandras livsval. Social kontroll realiseras med hjälp av sociala belönings- och bestraffningsmekanismer och har i alla tider fållat in människor i snäva livsmönster.

Människan kränger gärna sin egen livsåskådning på andras liv. Jag kan tänka mig tre anledningar till att vi som art har denna tendens: 1) att vi har en begränsad mentaliseringsförmåga, alltså möjlighet att förstå att andras tankar är annorlunda än våra egna 2) att vi upplever att våra egna livsval blir ifrågasatta när andra väljer att leva annorlunda 3) att vi uppskattar likformighet och förutsägbarhet. En politiker som vill frigöra individen måste sträva efter att begränsa den mänskliga akilleshälen: konformitet. Socialismen gör den istället till ideologi.

Den socialistiska staten pekar ut en viss värdegrund och upphöjer den till samhällelig lag vilket försätter medborgarna under en ofrånkomlig social kontroll. Barnbidraget är ett exempel på ett statligt styrmedel som uppmuntrar invånare att bygga sina liv på ett särskilt vis. Bidraget skapar ett incitament som ger uttryck för en värdering att barnafödande är något otvetydigt positivt. Fast med stor sannolikhet är barnafödande inte rätt för alla. Socialismen göder uppfattningen att det finns universella värden och därmed rätt eller fel sätt att leva. Jag håller inte med om denna uppfattning. Enligt mig är förutsättningen för ett bra liv att människan själv får välja det och den enda begränsningen bör vara att hon inte begår övergrepp mot någon annan.

I Sverige har socialismens konformism fått fäste på grund av socialdemokratin. Det kusliga är att många inte inser att den är en ideologi. Och alla ideologier har baksidor. Den svenska socialdemokratin har levt på att människor inte sett den som politisk. För många svenskar står socialdemokrati för rimlighet, neutralitet och godhet. Få reflekterar över att det nya kommunala badhuset hade kunnat vara extra sparpengar i den ensamståendes semesterkassa. Men det socialdemokratiska välfärdssamhället är ett val, ett val med stora uppoffringar. Sveriges invånare har omedvetet offrat sitt självbestämmande på det socialdemokratiska altaret.

Om en utgår från att det inte finns något rätt eller fel sätt att leva sitt liv blir kritiken mot socialismen uppenbar. Eftersom socialismen tar avstamp i att det finns en politisk vision om samhället så blir staten huvudperson i förverkligandet av den visionen. Varje medborgare blir då endast en kugge i statsmaskineriet. Enligt mig ska staten finnas för att människan ska kunna nå sin fulla potential. Enligt socialismen är det istället staten som ska uppnå sin fulla potential. Kant har skrivit att människor aldrig ska ses enbart som medel utan alltid som mål i sig själva. Även om socialismen inte uttryckligen föreskriver att människor ska reduceras till byggstenar, blir det dessvärre konsekvensen när staten tar makt på individualitetens bekostnad.

Ett barn föds till jorden, en liten människa. Med sig har hon en kappsäck med en mängd olika egenheter. Under livets gång samlar hon på sig idéer, värderingar och tankar. Utifrån allt detta kommer hon orientera sig när hon ställs inför den serie beslut och handlingar som utgör livet. Jag anser att livets mening är att människan själv ska leda sitt eget liv, att hon ska få ge uttryck för sin egen person. Men i ett socialistiskt samhälle styrs hennes liv av någon annan. Vad finns det då för mening med att hon ska leva det?

Under en föreläsning om socialism jag var på var huvudbudskapet att den som älskar Sverige också älskar socialdemokratin. Plötsligt blev allt så tydligt för mig. Socialdemokratin innebär att man förväntas älska sitt land och den politiska vision man blivit en del av. Inte sitt eget liv eller sina möjligheter att leva det. Inte de människor en har valt att ha omkring sig. Jag älskar inte Sverige. Jag älskar inte socialdemokratin. Jag älskar min familj och jag älskar att jag har vuxit upp på Astrid Lindgren och risgrynsgröt. Men jag älskar inte att vara en del av ett socialdemokratiskt experiment. Därför är jag inte socialist.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Att ha eller att inte ha – könsseparatism

Us or them, opposite signs. Two opposite signs against blue sky background.
Us or them, opposite signs. Two opposite signs against blue sky background.

Med anledning av nyårsnattens händelser i Köln, Hamburg och Kalmar och de nyligen uppdagade händelserna på We are Stockholm festivalen i somras och på badhus i Stockholm har jag, liksom många andra, för tusende gången upprörts av mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

I detta inlägg tänkte jag inte gå in på de specifika händelserna, utan istället på vilka åtgärder samhället ska ta till för att förhindra mäns utnyttjande av kvinnor i det offentliga rummet.

Den minimala risken att bli påkommen är en huvudanledning till att sådant här inträffar. Den åtgärd som biter bäst på det problemet är utökad övervakning, vare sig denna sker av polis, säkerhetsvakter eller att andra personer reagerar. Att vi måste få till detta är nog alla överens om. Både genom att sätta in mer resurser för övervakning och skapa ett samhällsklimat som reagerar och socialt bestraffar förövare.

Men en annan, mer omstridd åtgärd, är den om könsseparatism. På We are Stockholm fördes förslag fram om att dela upp publikhavet med staket, så män och kvinnor skulle skiljts åt. Eriksdalsbadet kommer införa könsseparatistiska bubbelpooler: en enbart för kvinnor, en enbart för män och en icke-könsdefinierad. I japan har kvinnovagnar införts på tunnelbanorna för att skydda mot tafsande män.

Kritiker för fram att könsseparatism cementerar förtrycket istället för att bryta det. Istället för att skilja åt ska män lära sig att inte trakassera och kvinnor ska lära sig att vara bekväma i icke-kvinnoseparatistisska miljöer.

I grunden går könsuppdelning av människor emot min syn på kön och sexualitet. Den bygger på föreställningen att det bara finns två kön och att alla personer är heterosexuella. Den går också emot att alla människor ska ses som individer och inte behandlas på olika sätt på grund av sitt kön. Den enda form av separatism jag förordar – till exempel den här bloggplattformen – är den som har till syfte att mobilisera en underpriviligierad grupp i syfte att jämna ut maktskillnader mellan den gruppen och normen. Poängen med separatismen är alltså att den ska avskaffa sig själv.

Samtidigt så kan inte hjälpa att tänka på de kvinnor vi offrar i ett system där män ska ”läras upp” att inte trakasseras: de som blir tafsade på framför en scen eller i en pool, de som i olika sammanhang känner sig rädda, obekväma eller illa till mods. Och den separatism som ändå uppstår – när tjejer inte vågar gå på festival, gå hem från bussen själva på kvällen eller kolla på nyårsraketen. Delar av det offentliga rummet blir därmed reserverat för män.

Kluvenheten uppstår i att de kortsiktiga vinsterna med könsseparatism går emot det långsiktiga målet att luckra upp könsgränser. Och därutöver finns risken att fokus hamnar på att åtgärda kortsiktiga problem istället för att utmana strukturen och patriarkatet genom normkritiskt värdgegrundsarbete.

Min slutsats blir att könsseparatism inte är vägen framåt för att lösa den här sortens problem. Fastän jag själv har tänkt att det skulle vara skönt att gå på ett badhus utan mäns blickar och få åka tunnelbana utan risk att bli tafsad på, vilket finns i Japan, och då undgå risken att bli tafsad på på tunnelbanan. Men fan vad jobbigt det känns med de kortsiktiga konsekvenser det får. För egen del kommer jag låta ilskan över varje övergrepp och varje tjej som inte vågar ta sin rättmätiga plats i det offentliga rummet addera till den kraft som går till att förändra strukturen. Till att krossa patriarkatet.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Jag kandiderar till språkrör

12394797_10153346029075749_486523342_o

Hej!

Grön Ungdom väljer nya språkrör i februari 2016. Tänkte berätta att jag kandiderar.

Varför jag kandiderar

Jag gick med i Grön Ungdom efter att jag varit utbytesstudent i USA. Där möttes jag av en ny verklighet, där homosexualitet var tabubelagt men att vara abortmotståndare var helt accepterat och där allt var uppbyggt efter bilar. Det gjorde mig medveten om mina egna värderingar och hur starkt jag vill leva i ett öppet och jämlikt samhälle där vi tar så mycket plats på jorden att det finns plats för alla människor. Kärnan i politik är att komma fram till vilken värld vi vill ha och hur vi tar oss dit. Att få göra det, och speciellt för Grön Ungdom, är det roligaste och mest hedrande jag kan tänka mig. Därför kandiderar jag till språkrör.

Lite om mig

Jag är 20 år gammal och bor i Stockholm. Jag har börjat på juristprogrammet på Stockholms universitet men tagit ett uppehåll för att jobba som kanslichef för Grön Ungdom. Jag sitter för andra året i Grön Ungdoms förbundsstyrelse och är talesperson för feminism och tidigare har jag suttit i Grön Ungdom i Stockholmsregionens styrelse i två år. För Miljöpartiet har jag varit sammankallande för Miljöpartiet i Stockholms stads kongressgrupp och sitter nu i en stadsdelsnämnd. Andra grejer som kan vara kul att veta är att jag är att jag gillar klättring och att mitt bästa snacks är popcorn.

Vad jag brinner för

Jag brinner för en jämlik värld. Att alla orättvisor ska rivas ner och skapa utrymme för människor att leva fria liv. Det är därför jag tror så mycket på Miljöpartiet och på Grön Ungdom. Vi vill se rättvisa över nationsgränser, för idag finns de största ojämlikheterna mellan länder och kontinenter. Västvärlden bär en historisk skuld av exploatering av människor och jordens resurser. Inte minst därför har vi idag ett stort ansvar för mänskliga rättigheter och klimatansvar.

Den gröna berättelsen handlar även om att motverka strukturer som stänger in och begränsar människor. När makten i samhället bara är till för vissa och när normer bestämmer hur vi ska leva våra liv måste vi arbeta för att låta människor sig själva och ändå ha samma möjligheter till inflytande. Våra vapen är antirasism, feminism, normkritik och maktanalys och vårt slagfält är den politiska debatten. Där går vi till attack mot systemen som skiljer på människor och människor, vare sig det handlar om sexuell läggning, hudfärg, funktionalitet, religion, ålder, kön eller könsidentitet.

Vad jag vill med Grön Ungdom

Jag vill se en utveckling av Grön Ungdom där vi går mer mot att bli ännu mer politiska. Vi måste odla en internkultur där vi hela tiden diskuterar politik, där det är högt i tak, där vi vågar utmana varann och tycka olika. En levande interndebatt är en förutsättning för att vi som förbund och individer ska utvecklas. Vårt politiska program som vi har tagit fram i år och ska anta på riksårsmötet är ett steg i rätt riktning. Men vi måste fortsätta utveckla politiken, till exempel genom att ta fram politiska program med regional och lokal politik som en förlängning av det politiska programmet med rikstäckande politik. Jag ser det här som nästa naturliga steg nu när förbundet har blivit en kampanj- och värvningsorganisation. En kultur jag vill fortsätta utveckla, till exempel genom att Grön Skolungdom ska bildas vars huvudfokus kommer vara värvning.

Mina styrkor som språkrör

Strategisk – Jag har ett naturligt tänk i planer och strategier och kan se framåt i många konsekvensled. Det här är nödvändigt för allt påverkans- och förändringsarbete och för att Grön Ungdom ska vara en smart och effektiv politisk aktör.

Entusiasmerande – Jag brukar uppfattas som en entusiasmerande person, som får folk att tycka det känns meningsfullt och kul att hålla på med politik och att orka engagera sig även när det är tufft. Som det ser ut nu med Miljöpartiet i regering så är det en egenskap som kommer behövas framöver.

Feministiskt proffs – Jag har lång erfarenhet av och hög sakpolitisk kompetens inom feminism, som föreslås vara en av Grön Ungdoms tre prioriterade frågor till och med valet 2018.

Om du vill kontakta mig med frågor om min kandidatur kan du skriva i kommentarsfältet nedan, mejla till klara.lidman@mp.se, eller ringa till 072-5218262

Min ambition är att svara på alla frågor jag får in!

Ha det bäst!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Avskrivningarna av biståndet är inte feministisk utrikespolitik

mamiljo-klimat-jpg

Skriver i Svt opinion idag om varför biståndsavskrivningarna är motsatsen till feministisk utrikespolitik

Sverige har under lång tid utmärkt sig som en nation i framkant när det gäller frågor om bistånd och global utveckling, och den nya regeringen har gått ut med en uttalad ambition att driva en feministisk utrikespolitik.

De omfattande avskrivningar av biståndet till flyktingmottagande som nu sker innebär raka motsatsen till den reformagendan och sker på bekostnad av några av världens mest utsatta personer, till stor del kvinnor.

Det är en utrikespolitik som varken är feministisk eller strategisk. Om avskrivningsnivån ökas ytterligare måste det ses som ett misslyckande av finansminister Magdalena Andersson.

Enligt DAC-reglerna, de regler som givarländerna i OECD kommit överens om gällande bistånd, finns möjlighet till vissa avräkningar för kost och logi för flyktingar.

Detta är ett undantag i biståndshanteringen som Sverige vid ytterligare avskrivningar skulle utnyttja mest i Europa.

I dagsläget ligger dessa på en femtedel av biståndspengarna och den nuvarande prognosen är att de kommer öka betydligt.

Biståndsmyndigheten Sida samt en rad biståndsorganisationer har gått ut och kraftfullt varnat för konsekvenserna av detta, varningar som regeringen borde ta på största allvar.

Enligt Sida riskerar kraftigt minskade svenska biståndsanslag att leda till hotad mödrahälsa då 16 000 färre barnmorskor utbildas och 13 000 blir utan vidareutbildning.

Att färre flickor kan gå i skola i Afghanistan, att tusentals gravida och ammande kvinnor inte får behandling för undernäring i Sydsudan.

Det är minskade möjligheter att stötta civilsamhället i att motverka hedersmord och barnäktenskap i Palestina och att 7000 skolor blir fortsatt utan vatten- och sanitetsanläggningar vilket hindrar flickor från att gå till skolan när de har mens.

Självklart finns alternativa finansieringsmöjligheter för flyktingmottagandet som inte innebär ytterligare avskrivningar av biståndet. Lika mycket som flyktingmottagande nu ställs mot bistånd borde det ställas mot övriga poster i budgeten.

Alternativa vägar hade varit att höja skatten, fasa ut ränteavdraget eller helt enkelt höja riksdagens utgiftstak.

Det är också ett förmånligt läge för Sverige att låna pengar eftersom upplåningskostnaderna är nära noll och statsskulden är en av världens lägsta.

Dessa alternativa metoder borde finansminister Magdalena Andersson (S) överväga, innan hon sneglar mot biståndsbudgeten.

Andersson (S) bör också beakta det direkt kontraproduktiva i att skära ner på biståndet. Stora delar av biståndet är redan uppbundet i avtal som innebär att det ska gå till FN:s humanitära insatser i och omkring krigsområden.

Konsekvensen blir paradoxalt nog att avräkningar till förmån för flyktingmottagande riskerar att öka antalet människor som tvingas fly till Sverige. Avskrivningarna är varken feministisk eller hållbar politik.

Värnandet om asylrätten är den viktigaste principen att hålla fast vid i dagens samhällsdebatt.

Vi måste bevara Sverige som en guldåder av humanitet i ett grånande europeiskt landskap.

Allt annat skulle vara att gå emot våra humanitära åtaganden och svika de utsatta människor som flyr krig och förtryck.

Det är i situationer av stor förändring som vi påminns om våra värderingar och som vi måste välja att hålla fast vid dem. Därför kan vi inte kompromissa med asylrätten och inte heller med vårt bistånd.

Det är dags att vi visar både oss själva och omvärlden vilket Sverige vi vill vara.

Låt det vara en berättelse om politiskt ledarskap, principfasthet och mod.

http://www.svt.se/opinion/lidman-om-feministisk-utrikespolitik

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Dags att lägga sosseföraktet åt sidan

0862868280923_Max
jan-bjc3b6rklund2

Fp och C – nu väljer ni om ert sosseförakt går före era principer om människors rätt till migration.

Den politiska situationen som den är nu är innebär att vi har en minoritetsregering, en skakig parlamentarisk situation efter decemberöverenskommelsens fall och ett populistiskt rasistparti som växer i opinionen. Samtidigt har vi en flyktingsituation som vi måste ta ansvar för. Människor som ska hjälpas och välkomnas in i samhället, barn vars framtid ska skapas. Barn vars framtid inte ska vara uppväxt utan skolgång i tältläger i Jordanien eller på Medelhavets botten.

Resultatet av den här situationen ser vi i den uppgörelse om migrationspolitiken som kom nyligen, där bland annat tillfälliga uppehållstillstånd ingick. Ett förslag som Kristdemokraterna och Moderaternas stämmor röstat för. Moderaternas utspel igår om att med medicinska medel fastställa åldern på ensamkommande flyktingbarn, ett förslag som läkarkåren själva tycker går emot deras yrkesetik, är bevis på att de inte är nöjda med TUT, de vill gå längre, de vill ha mer restriktioner, de vill stoppa fler.

Gnistan som skapade Alliansen, som fick den att brinna i två valrörelser och som nu, efter en förlust, vilja födas igen ur askan är nämligen sosseförakt. Det är alliansens stora gemensamma nämnare. Ett kollektivt hat till Socialdemokraternas parti och allt vad det innebär. Och det är fine med mig. En får hata andra ideologier och andra partier, det är lite grann grejen med politik. Men när en låter ett sådant hat vara viktigare än att stå upp för sin egen politik och sina värderingar så är det inte fine längre.

Både Centerpartiet och Folkpartiet är tydliga med sina humanitära värderingar. Att de värdesätter människors rätt att söka en fristad och fly från krig, förtryck och förföljelse, att de har en liberal syn på invandring och människors rätt att välja var och hur de vill leva sina liv och att de ser positivt på att människor vill ta sig till Sverige. Den nuvarande strategin, att sitta och kura tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna tills nästa val och under tiden bidra till att Sverige går i motsatt riktning från vad de säger sig vilja, håller inte. Var inte bara tydliga i ord utan var det också i handling. En möjlighet är en regeringsombildning. En annan är att Centerpartiet och Folkpartiet faktiskt väljer att samarbeta med regeringen i frågor där vi har gemensamma ståndpunkter, och då framförallt vad gäller migrationspolitiken.

Folkpartiet. Centerpartiet. Jag vet att ni ser rött när ni tänker på Stefan Löfven. Men mitt förslag är att ni då blundar. Tar tio djupa andetag, kanske femton. Och att ni sen väljer att stå upp för era värderingar och ta ansvar för de människor som kommer till Sverige.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

jag vet inte ens vad jag ska skriva

så är det. den här dan är bara ett sånt extremt stresspåslag. mina händer bara darrar och mitt hjärta bara bultar och jag känner att min hjärna kanske inte riktigt funkar normalt för allt känns lite suddigt.

för det är en sjuk dag. i mitt liv, men ännu mer så för mitt förbund och mitt parti. och för svensk politik. att den fråga som är den starkaste symbolen för humanitet och medmänsklighet går åt fel håll, vilket samhälle är det egentligen vi har då.

visst, det känns som ett djävla svärdhugg i magen.

men samtidigt har jag aldrig varit mer övertygad än nu att jag befinner mig på rätt plats och gör rätt saker. eller rätt saker enligt de rådande förutsättningarna. för vi måste handla på ett sådant sätt att så många människor som möjligt kan komma till Sverige. att så många barn som möjligt ska få växa upp i trygghet och så många familjer som möjligt ska få återförenas.

med den vetskapen får vi hålla huvet högt och blicken framåt. men fan vad tufft det känns

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Feminist nobel prize

IMG_0857 Igår utsågs Svetlana ALexievich till årets nobelpristagare i litteratur. Roligt tycker jag! Även om jag inte har läst några av hennes böcker.

Roligt därför att 2015 års nobelpristagare är den 14 kvinnan som får ta emot detta extremt prestigiefyllda pris sedan det infördes 1901. 14 kvinnor av 109 möjliga (inget pris delades ut 1918 eller 1940-1943 pga sk världskrig). Det är alltså ungefär 13 % av alla pris som gått till kvinnor.

Nu kanske du tänker: ”Men det beror på att samhället var ojämställt förr i tiden. Det har inte varit så under min livstid.”

Under min livstid (20 år) har 6 av 20 pris gått till kvinnor, alltså 30 %.

Under min mammas livstid (52 år) har 9 kvinnor som fått Nobel pris, alltså 17 %

Under min farmors livstid (87 år) har 11 av 87 pristagare varit kvinnor, alltså 13 %

Så visst, det blir bättre och bättre. Men det är fortfarande HELT SJUKT att det ser ut såhär.

Och som vanligt måste jag kanalisera min frustration över patriarkatet med någon form av handling. Därför har jag köpt två exemplar av en av Alexievichs böcker, ”Voices from Chernobyl”. Den ena boken skickar jag till min bästa vän som bor i USA. Med en hälsning på insidan om feministisk kamp. Den andra boken kommer jag läsa själv.

Min idé är att jag ska göra detta varje gång en kvinna får nobel priset i litteratur. De år som priset går till en man kommer jag stötta kvinnors författarskap genom att istället köpa två böcker skrivna av en kvinnlig författare som hade kunnat få nobel priset när det istället gavs till en man. Konceptet blir ”the Feminist Nobel prize” och ni är alla välkomna att vara med.

Nu kanske ni tänker: ”Men vad orättvist mot de män som får nobel priset, ska du inte läsa deras böcker?”. Men det som är orättvist i den här berättelsen är ju alla de kvinnor som genom tiderna inte uppmärksammats i sitt författarskap. Och ännu mer alla de kvinnor som genom historien hade blivit stora författare om de inte förvägrats den möjligheten. De män som får nobel priset i nutid får rätt fett med prispengar och uppmärksamhet även om inte just jag väljer att läsa deras böcker.

Dela gärna med er av tips på vilka dessa alternativa nobelpristagare kan vara och stötta ”The Feminist Nobel Prize” genom att köpa och läsa någon av Alexivieches böcker!!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Women unite

FullSizeRender(1)

Kvinnors organisering är fan det vackraste jag vet.

Kvinnor som lyfter varann, kvinnor som stärker varann. Kvinnor som håller varandra om ryggen och som anstränger sig för att hjälpa varann. Det gör mig alldeles varm inombords när jag tänker på det. Vilket behövs, för vi lever i den djävligt kalla värld som kallas patriarkatet. En värld där kvinnor reduceras till objekt istället för människor. Där vårat värde alltför ofta blir till det marknadsvärde som män sätter på våra kroppar.

Kvinnors organisering har historiskt varit det sättet som kvinnor kunnat bryta sin isolering från samhället, tillsammans har vi brutit mark i mannens domäner. Rösträtt, rätt till arbete och deltagande på lika villkor i politik och samhällsdebatt.

Målet med mitt liv (eller så känns det i alla fall nu när jag skriver det här) är att hjälpa, lyfta, stötta och ge värme åt så många medsystrar jag kan. Antingen genom politiska reformer och förslag eller sister to sister. Och låta mina medsystrar stötta mig.

Därför är det helt självklart för mig att blogga i ett separatistiskt forum för kvinnor som sysslar med politik. Att bli uppringd av en politisk motståndare som vill stärka en i sitt politiska arbete är verkligen en demonstration av kvinnlig gemenskap och organisering. Så tack Åza Brennander för detta initiativ och bevis på systerskap.

Nu kör vi!

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: