Stureakademin

Nu till våren har jag ansökt och blivit antagen till Stureakademin. Min ambition är att publicera de texter jag skriver här i bloggen. Så här är min ansökningstext:

Därför är jag inte socialist
Livet handlar om val. Det som skiljer människan från djuren är att hon har makt över sina reaktioner. Hon har möjlighet att bryta den kausala kopplingen mellan stimuli och respons. Istället för att falla offer för sina instinkter kan hon fantisera fram och välja mellan en rik palett av reaktioner. Detta är människans vackraste förmåga, som varje ideolog bör bejaka. Därför kan jag aldrig vara socialist. Socialismen kväver det vackraste med livet och det vackraste med människan.

Om jag får ett slag i ansiktet kan jag välja att reagera genom att slå tillbaka men jag kan också välja många andra handlingssätt. I boken Tänka snabbt och långsamt förklarar Daniel Kahneman det som att människan har två möjliga sätt att tänka. Det snabba, reaktiva, eller det långsamma, reflekterande. Den senare förmågan kan bara odlas i en miljö som uppmuntrar reflektion. J.S. Mill skrev att beslutsfattande är en muskel som måste tränas. Socialismen förslappar beslutsfattandets muskel. Därmed förlorar vi ledarskapet över, och meningen med, vårt eget liv.

För att livet ska vara värt att leva behöver människan själv komma fram till vad som ger mening till just hennes liv. Någon kanske tycker att meningen med livet är att ha hund, en annan att det är friidrott, en tredje att det är festerna på helgen. Alla dessa livsuttryck måste få gestaltas. Människan måste få följa sina värderingar och vanföreställningar och, medvetet eller omedvetet, fatta sina egna beslut. Livet handlar hela tiden om val, det är en ständig prioritering mellan olika värden. Och det är så fruktansvärt vackert. I valsituationen blir vi åskådliggjorda inför oss själva; det är genom våra val som vi blir individer.

Socialismen slår hål på denna arkitektur. Kollektiva beslut om förbud, påbud och resursanvändning leder till färre livsuttryck än om varje person hade haft agens över sitt eget liv. Om det finns ett skatteavdrag för att ha hund, en massa skattepengar läggs på en friidrottsarena och klubben stänger vid 21 styrs människors livsval av en utomstående kraft. Sannolikheten att hon ska leva ett liv troget sig själv minskar. Valsituationen, den som utgör själva livet, sätts ur spel. Socialismen kränker på så sätt själva essensen av människan.

Om reflektion är människans vackraste egenskap, så är strävan efter konformitet hennes fulaste. Det är en del av mänsklig natur som kan förstärkas eller försvagas. Därför måste vi med omsorg välja hur vi bygger våra samhällen. Även i den anarkistiska utopin kommer människor att försöka kontrollera varandras livsval. Social kontroll realiseras med hjälp av sociala belönings- och bestraffningsmekanismer och har i alla tider fållat in människor i snäva livsmönster.

Människan kränger gärna sin egen livsåskådning på andras liv. Jag kan tänka mig tre anledningar till att vi som art har denna tendens: 1) att vi har en begränsad mentaliseringsförmåga, alltså möjlighet att förstå att andras tankar är annorlunda än våra egna 2) att vi upplever att våra egna livsval blir ifrågasatta när andra väljer att leva annorlunda 3) att vi uppskattar likformighet och förutsägbarhet. En politiker som vill frigöra individen måste sträva efter att begränsa den mänskliga akilleshälen: konformitet. Socialismen gör den istället till ideologi.

Den socialistiska staten pekar ut en viss värdegrund och upphöjer den till samhällelig lag vilket försätter medborgarna under en ofrånkomlig social kontroll. Barnbidraget är ett exempel på ett statligt styrmedel som uppmuntrar invånare att bygga sina liv på ett särskilt vis. Bidraget skapar ett incitament som ger uttryck för en värdering att barnafödande är något otvetydigt positivt. Fast med stor sannolikhet är barnafödande inte rätt för alla. Socialismen göder uppfattningen att det finns universella värden och därmed rätt eller fel sätt att leva. Jag håller inte med om denna uppfattning. Enligt mig är förutsättningen för ett bra liv att människan själv får välja det och den enda begränsningen bör vara att hon inte begår övergrepp mot någon annan.

I Sverige har socialismens konformism fått fäste på grund av socialdemokratin. Det kusliga är att många inte inser att den är en ideologi. Och alla ideologier har baksidor. Den svenska socialdemokratin har levt på att människor inte sett den som politisk. För många svenskar står socialdemokrati för rimlighet, neutralitet och godhet. Få reflekterar över att det nya kommunala badhuset hade kunnat vara extra sparpengar i den ensamståendes semesterkassa. Men det socialdemokratiska välfärdssamhället är ett val, ett val med stora uppoffringar. Sveriges invånare har omedvetet offrat sitt självbestämmande på det socialdemokratiska altaret.

Om en utgår från att det inte finns något rätt eller fel sätt att leva sitt liv blir kritiken mot socialismen uppenbar. Eftersom socialismen tar avstamp i att det finns en politisk vision om samhället så blir staten huvudperson i förverkligandet av den visionen. Varje medborgare blir då endast en kugge i statsmaskineriet. Enligt mig ska staten finnas för att människan ska kunna nå sin fulla potential. Enligt socialismen är det istället staten som ska uppnå sin fulla potential. Kant har skrivit att människor aldrig ska ses enbart som medel utan alltid som mål i sig själva. Även om socialismen inte uttryckligen föreskriver att människor ska reduceras till byggstenar, blir det dessvärre konsekvensen när staten tar makt på individualitetens bekostnad.

Ett barn föds till jorden, en liten människa. Med sig har hon en kappsäck med en mängd olika egenheter. Under livets gång samlar hon på sig idéer, värderingar och tankar. Utifrån allt detta kommer hon orientera sig när hon ställs inför den serie beslut och handlingar som utgör livet. Jag anser att livets mening är att människan själv ska leda sitt eget liv, att hon ska få ge uttryck för sin egen person. Men i ett socialistiskt samhälle styrs hennes liv av någon annan. Vad finns det då för mening med att hon ska leva det?

Under en föreläsning om socialism jag var på var huvudbudskapet att den som älskar Sverige också älskar socialdemokratin. Plötsligt blev allt så tydligt för mig. Socialdemokratin innebär att man förväntas älska sitt land och den politiska vision man blivit en del av. Inte sitt eget liv eller sina möjligheter att leva det. Inte de människor en har valt att ha omkring sig. Jag älskar inte Sverige. Jag älskar inte socialdemokratin. Jag älskar min familj och jag älskar att jag har vuxit upp på Astrid Lindgren och risgrynsgröt. Men jag älskar inte att vara en del av ett socialdemokratiskt experiment. Därför är jag inte socialist.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *