så är det. den här dan är bara ett sånt extremt stresspåslag. mina händer bara darrar och mitt hjärta bara bultar och jag känner att min hjärna kanske inte riktigt funkar normalt för allt känns lite suddigt.

för det är en sjuk dag. i mitt liv, men ännu mer så för mitt förbund och mitt parti. och för svensk politik. att den fråga som är den starkaste symbolen för humanitet och medmänsklighet går åt fel håll, vilket samhälle är det egentligen vi har då.

visst, det känns som ett djävla svärdhugg i magen.

men samtidigt har jag aldrig varit mer övertygad än nu att jag befinner mig på rätt plats och gör rätt saker. eller rätt saker enligt de rådande förutsättningarna. för vi måste handla på ett sådant sätt att så många människor som möjligt kan komma till Sverige. att så många barn som möjligt ska få växa upp i trygghet och så många familjer som möjligt ska få återförenas.

med den vetskapen får vi hålla huvet högt och blicken framåt. men fan vad tufft det känns