Att ha eller att inte ha – könsseparatism

Us or them, opposite signs. Two opposite signs against blue sky background.
Us or them, opposite signs. Two opposite signs against blue sky background.

Med anledning av nyårsnattens händelser i Köln, Hamburg och Kalmar och de nyligen uppdagade händelserna på We are Stockholm festivalen i somras och på badhus i Stockholm har jag, liksom många andra, för tusende gången upprörts av mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

I detta inlägg tänkte jag inte gå in på de specifika händelserna, utan istället på vilka åtgärder samhället ska ta till för att förhindra mäns utnyttjande av kvinnor i det offentliga rummet.

Den minimala risken att bli påkommen är en huvudanledning till att sådant här inträffar. Den åtgärd som biter bäst på det problemet är utökad övervakning, vare sig denna sker av polis, säkerhetsvakter eller att andra personer reagerar. Att vi måste få till detta är nog alla överens om. Både genom att sätta in mer resurser för övervakning och skapa ett samhällsklimat som reagerar och socialt bestraffar förövare.

Men en annan, mer omstridd åtgärd, är den om könsseparatism. På We are Stockholm fördes förslag fram om att dela upp publikhavet med staket, så män och kvinnor skulle skiljts åt. Eriksdalsbadet kommer införa könsseparatistiska bubbelpooler: en enbart för kvinnor, en enbart för män och en icke-könsdefinierad. I japan har kvinnovagnar införts på tunnelbanorna för att skydda mot tafsande män.

Kritiker för fram att könsseparatism cementerar förtrycket istället för att bryta det. Istället för att skilja åt ska män lära sig att inte trakassera och kvinnor ska lära sig att vara bekväma i icke-kvinnoseparatistisska miljöer.

I grunden går könsuppdelning av människor emot min syn på kön och sexualitet. Den bygger på föreställningen att det bara finns två kön och att alla personer är heterosexuella. Den går också emot att alla människor ska ses som individer och inte behandlas på olika sätt på grund av sitt kön. Den enda form av separatism jag förordar – till exempel den här bloggplattformen – är den som har till syfte att mobilisera en underpriviligierad grupp i syfte att jämna ut maktskillnader mellan den gruppen och normen. Poängen med separatismen är alltså att den ska avskaffa sig själv.

Samtidigt så kan inte hjälpa att tänka på de kvinnor vi offrar i ett system där män ska “läras upp” att inte trakasseras: de som blir tafsade på framför en scen eller i en pool, de som i olika sammanhang känner sig rädda, obekväma eller illa till mods. Och den separatism som ändå uppstår – när tjejer inte vågar gå på festival, gå hem från bussen själva på kvällen eller kolla på nyårsraketen. Delar av det offentliga rummet blir därmed reserverat för män.

Kluvenheten uppstår i att de kortsiktiga vinsterna med könsseparatism går emot det långsiktiga målet att luckra upp könsgränser. Och därutöver finns risken att fokus hamnar på att åtgärda kortsiktiga problem istället för att utmana strukturen och patriarkatet genom normkritiskt värdgegrundsarbete.

Min slutsats blir att könsseparatism inte är vägen framåt för att lösa den här sortens problem. Fastän jag själv har tänkt att det skulle vara skönt att gå på ett badhus utan mäns blickar och få åka tunnelbana utan risk att bli tafsad på, vilket finns i Japan, och då undgå risken att bli tafsad på på tunnelbanan. Men fan vad jobbigt det känns med de kortsiktiga konsekvenser det får. För egen del kommer jag låta ilskan över varje övergrepp och varje tjej som inte vågar ta sin rättmätiga plats i det offentliga rummet addera till den kraft som går till att förändra strukturen. Till att krossa patriarkatet.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *